Lilla Ornäs Gård
Ornäs nämns första gången i skrift 1318 och 1368. I slutet av 1400-talet hade sju bergsmansgårdar slagits ihop till en storgård ägd av Stig Hansson. Området runt Ornäs betraktas som riksintressant ur kulturhistoriskt perspektiv. Det är en gammal bygd med fynd från järnåldern och framåt. Ornäs som kommer av ordet "or", betyder grus och nämns första gången i skrift 1318. Vid 1400-talets slut hade byn omvandlats till en storgård ägd av Stig Hansson. Det var dennes dotter Barbro som hjälpte Gustav Vasa att fly genom avträdet på den riksbekanta loftbodens baksida. Under 1600-talets början delades gården i Stora och Lilla Ornäs. Efter Ornäs delning kom Lilla Ornäs att stanna i släkten Hiort af Ornäs ägo ända fram till 1862.
Lilla Ornäs är mest känt för är den riksbekanta Ornäsbjörken som Landssekreteraren Hans Gustaf Hiort hittade på sina ägor år 1767. Från tidigt 1600-tal finns härbren i välbevarat skick stående i gårdens sydsluttning. Markerna kring Lilla Ornäs bär idag en tydlig kulturhistorisk prägel och ligger vackert beläget i dalgångens sydliga läge.
Ornäsbjörken "Betula pendula Dalecarlica"
Lilla Ornäs Gård är känd för den historiska Ornäsbjörken, Sveriges Riksträd. Ornäsbjörken utsågs 1985 av Sveriges Stadsträdgårdsmästare till Sveriges Riksträd. Motiveringen var bland annat att det är det enda träd som uppstått i Sverige.
År 1767 görs upptäckten av landssekreteraren Hans Gustaf Hiort af Ornäs, tillika gården Lilla Ornäs ägare. I ett skogsbryn vid en stenbunden backe med trädslag såsom björk, gran, tall och några rönnar växandes, finner han en liten björkliknande planta. Bladen visar sig vara mycket djupt flikiga. Plantan sätts ner intill mangården på Lilla Ornäs, sedan vidare i trädgården.
Året därpå, 1768 beskriver Hans Gustaf trädet för Carl von Linné. Linne önskade få ett exemplar tillsänt till Uppsala, men av någon anledning gick det inte att ordna under hans livstid. Ornäsbjörken stod kvar på sin plats i Lilla Ornäs trädgård fram till 1890 då den blåser ner i en storm. Innan moderträdet föll hade förökningsmaterial tagits från det. Det visade sig att björken var en mutation och den var steril. Den som såg till att Ornäsbjörken spreds var Experimentalfältets dåvarande chef Erik Lindgren. Denne hade hämtat ympris från björken på Lilla Ornäs och lyckats föröka den i Experimentalfältets plantskola i Frescati, och ett par av hans Ornäsbjörkar står fortfarande kvar där. Alla dagens Ornäsbjörkar härstammar sannolikt från denna förökning.
Carl von Linné den yngre gav den dess latinska namn 1781. Ornäsbjörken är en naturlig mutation av vårtbjörk och är samtidigt enkönat. Trädet saknar hanhängen, därmed är den allergivänlig.
Den enda bild på moderträdet, allra första Ornäsbjörken. Ett träsnitt gjort efter ett fotografi, som togs sommaren 1878 på initiativ av den norske botanisten Shübeler. Detta snitt publiceradesav denne i i hans arbete Viridarium norvegicum 1885.
Karakteristiskt för äkta ornäsbjörk är de smala, djupt flikiga bladen. Bladverket är mycket frodigt och kronans allra yttersta kvistar hängande. Trädets vita stam förgrenar sig tidigt och får flera, kraftiga sidogrenar. Speciellt är också att stammens näver spricker upp i ellips- eller rombformade fält. Kronan är helt fri från vissna blad under höst och vinter. Ornäsbjörken är mycket härdig och utvecklas fint ända upp till zon 7. Den blir med tiden ett stiligt och stort träd, 20-25 m högt med bred krona.